Och vi segar oss vidare...

Magen växer och dagarna segar sig vidare. Imre pratar mer och mer - och fortsätter att slåss. Igår kväll fick jag en spark i hakan när jag tog på honom pyjamas. Det smällde ihop i käkarna ordentligt så jag började fundera över om jag slagit bort någon flisa ur en tand eller så. Jag fattar ju att han inte begriper vad han håller på med, han är inte ens två år, men det är ändå jobbigt att han uppför sig på det där viset. Man tappar också humöret lättare när man är omkring honom hela dygnet och dessutom är trött då man vaknar flera gånger om nätterna. Det lönar sig inte att tappa humöret däremot, han tycker bara det är roligare när man blir arg. Suck... Det är just nu mycket "Aj!" och "Nää sparka", "Nää kasta" - han vet att han inte får men gör det iallafall.

Nåt jag tänkt på här i dagarna är att jag inte längre går och ältar allt elände som varit med hans hjärtfel. Jag tänker inte på det alls på samma sätt längre, och inte så ofta längre. Det är jag glad över. Det är inte så dumt med tråkig vardag när man jämför med hur det var en gång i tiden.

Nu börjar man förstå att det inte är så länge kvar av friden heller. Måste skriva en lista på saker som ska göras innan Räkan tittar ut. Hmmm, det här inlägget blev misstänkt likt det innan - det verkar inte hända så mycket här hemma...

Skönt är det iallafall att det inte är lika kallt längre. Det går ta sig ut och göra grejor igen utan att det är alltför jobbigt. Ett tag hade låset till garagedörren frysit igen. För att ta ut bilen var man tvungen att gå genom källaren - upp i garaget, låsa upp, köra ut bilen och gå in i garaget igen, låsa dörren inifrån, gå genom källaren och upp genom huvudingången och ut på gården. När sen svärmor hade parkerat bilen ute på infarten en dag var man tvungen att göra allt detta plus att man var tvungen att köra ut och in hennes bil då man skulle in eller ut med bilen. Nu har låset tack och lov tinat upp med lite kemisk hjälp. Och ikväll snöar det igen. Hurra. Ut och skotta igen imorgon.

Förtidspensionärer före stormen

Här går det framåt. Eller nåt. Sakta sakta går det. Vi går här hemma båda två, infrysta och insnöade i vargavintern, som ett par förtidspensionärer. Eller går och går. Frugan går inte så mycket nuförtiden. Det börjar vara riktigt tungt nu - och trots att det känns segt är det inte länge kvar nu. Det är snart releasedags för Projekt Räkan.

Nu har äntligen öppna förskolorna dragit igång igen vilket är behövligt då Imre inte fått nån dagisplats. Plus att man tar sig ut själv också. Tur man kan leva via datorn nuförtiden!

Imre gör framsteg. Både på skallnings och slagsmålsfronten. Det kan vara hopplöst att klä honom, han uppför sig som besatt och sparkar och slår vilt omkring sig. Blir man arg och säger åt honom verkar det bara bli roligare. Sover uselt gör han igen och ska sova i våran säng. Det är väl nån period, som flera gånger förut.

Jag har upptäckt att Imre har musikalisk talang. Han har alltid gillat saker som låter, men nu märker jag att han känner igen låtar när man visslar på dom. Det räcker med bara några toner. Blinka lilla stjärna, Alfons Åberg-sången, Pingu, Krokodilen i bilen. Musik är ju mitt stora fritidsintresse så jag blir ju överlycklig när jag förstår att vi kanske kommer att ha något stort gemensamt framöver. Jag tror inte på nån Tabula Rasa utan att vi har det mesta inprogrammerat biologiskt när vi föds. Frun säger att Räkan verkar vara en helt annan typ därinne i magen. Våldsammare! Och snart är han/hon ute... Saker och ting lär nog förändras igen. Jag ska nog inte gå och tycka att det är segt här hemma - det här är nog lugnet före stormen!

Transportsträcka

Ordentligt med snö i veckan som var. Nu är det -21.5. Igen. Imorgon kommer det mer snö. Igen. Vet knappt var jag ska lägga den längre, och det problemet är jag inte ensam om.

Imre är frisk från febern men äter inte för det. Sover dåligt och vaknar för tidigt. Frugan blir inte piggare. Det kan gärna få bli vår nu. Det här känns mest som transportsträcka. Om bebisen är kvar där inne i 2 månader till och man är insnöad på det här viset blir det jobbigt. Jag vill ha vår - NU!

Jakten på den heliga matleksaken

Det här med maten är fortfarande kämpigt. Det handlar om leksakerna. YouTube funkar inte längre. För några dagar sedan kom jag på den eminenta idén att ge Imre mat på sitt rum. Göra nåt annat - plus att alla leksakerna finns där numera. Och vilken succé! Han har ätit jättebra drygt två dagar! Och glad och mysig och lättsam kille. Ja han är ingen jobbig pojke i vanliga fall men jag har upplevt att det varit till det bättre att han haft mat i magen. Då är frågan - äter han bättre för att han mår bra, eller mår han bra för att han äter bättre?

Igår kväll kom dock bakslaget. Det känns igen, man har gått och glatt sig över att han äter bra ett par dagar - och så blir han sjuk. Nästan 40 grader imorse och hela dagen har han ätit dåligt igen. Men man ska väl vara glad över att han hade ett par bra dagar innan.

Bästa matleksaken just nu: hamra på bultbrädorna.

Vi måste växla om

Telefonen ringde häromdagen. Det var från barnomsorgen. För 3 månader sedan skickade vi in ansökan - tanken var inskolning i mitten av februari, dvs om ca 2 veckor fr.o.m. idag. Av det blir det dessvärre ingenting. Kvinnan i andra änden berättade för oss att de inte hade plats på de dagis vi angett som första och andra alternativ. Dessa är inom promenadavstånd - förstaalternativet är på väg till jobbet, det andra åt ett annat håll, men rätt nära.

Nä det var ju så mycket barn som skulle börja nu och det var så stora nedskärningar. Personalen orkade helt enkelt inte med och hade börjat säga upp sig för att det var så mycket. Vi kanske hade läst tidningen? Det hade jag inte. Visst kan det vara så att läget är pressat i barnomsorgen just nu men sättet det hela presenterades på kändes väldigt typiskt. VI har det så jobbigt just nu och det är SÅ synd om oss så därför MÅSTE det hela gå ut över ER! Så DET så! DÄR FICK NI! HAHA!!!!!! Vi blev erbjudna plats på ett dagis ute på landet en halvmil härifrån. Åt andra hållet jämfört med våra jobb. w00t, schysst!! Vi kunde få byta till ett annat område - men då fick vi minsann INTE byta tillbaka senare om det någon gång skulle bli plats - sånt håller vi inte PÅ med!

Nu är ju fallet så att "projekt Räkan" snart är avslutat och vi har då en till att ta hand om. Frugan ska vara hemma iallafalloch det var hur som helst inte tänkt att vi skulle ha Imre mer än 15 timmar på dagis, så jag undrade om vi inte kunde stå kvar i kö på platsen - hur länge hon gissade att det kunde dröja innan det skulle bli någon plats ledig och hur jag skulle kontakta henne för att framöver höra hur det ligger till. Ja ALLT ska ju gå via VÄXELN nuförtiden (jag hade inte bett om hennes direktnummer!) men visst kunde jag prata med henne framöver. Jag frågade om hon hade email och kanske föredrog detta framför telefonsamtal? Ja nu ska ju allt GÅ VIA VÄXELN men JO hon hade EMAIL och när jag sa att så viktigt var det väl ändå inte så fick jag hennes adress. Eller rättare sagt sa hon att man kunde skicka mail åt henne om man skrev hennes namn och lade till kommunen.se eller vad det var. Det blev lite presenterat som en liten finurlig GÅTA så att hon kom undan med att måsta berätta vad hon hade för EMAIL för det är ju ett JOBB SOM DEN FÖRBANNADE JÄVLA VÄXELN ska sköta!!! SÅ DET SÅ!! Och HÖR SEN!!!!!

Så nu blev det lite konstigt. Vi har gått och gruvat oss för att han ska börja på dagis snart, även om vi tror att han kommer att må bra av det, men att gå och skjuta på det några månader till vet jag inte om det är bättre. Dessutom tror jag det skulle vara bra för frugan och räkan - och Imre om Imre får vara på dagis några timmar och ha kul. Så får räkan en stund själv med mamma. Men ingen skada skedd. Vi står inte på torra land.

Nåt säger mig att det kommer att bli svårt att få tag på den här människan när jag om någon månad ska höra hur läget är på dagisfronten. Men som hon sa, och jag tolkar det som ett förtäckt hot: "Det går ju alltid att lämna ett meddelande i växeln...."

Det danska blodet

Imre har danskt påbrå. Från mitt håll. Jag undrar om det är det som gör att han tycker om att dela ut danska skallar nu, för det gör han. Det gör inte lite ont att få hans förhållandevis mjuka panna på kindbenet. Annars är en klassiker att sitta i knät och skalla baklänges mot nyckelbenet eller bröstbenet. Om man av smärtimpulsen skriker ett ljudligt "Aj!" då blir han sen helt förstörd och springer iväg gråtandes. Fast han vet att han inte får "skalla" - som han har lärt sig säga. Hoppas det är nåt övergående - för det gör ONT!

Vinter och sånt man inte får göra

Nåt jag tänkt på många gånger är att man får göra så mycket kul saker när man har barn som man inte "får" när man är vuxen. Tänk om man skulle fara själv till pulkbacken bland alla andra barnfamiljer? Gissningsvis skulle de väl tycka att man var ett ufo - eller misstänka att man var pedofil. Men har man barn får man göra allt det där som man inte får som vanlig vuxen. Man är ju bara ute med barnet, och det är ju barnet som vill göra allt det där man själv vill göra. Den perfekta ursäkten för alla möjliga tokigheter!

Häromdagen gjorde vi en sån där sak som jag inte minns när jag gjorde sist. Klättrade i en snöhög! Klättra upp till toppen och åka ner på rumpan sen. Imre gillar inte klättrandet så värst men att åka ner på rumpan är toppen. Och kasta snöbollar - nåt man faktiskt får kasta för en gångs skull!